SLÄKTMÖTE 7-8 september, 2002

Lördag 7 september Kållandsbygden

13.00 Läckö slott, samling i inre borggården (guidad tur börjar 13.15)
14.30 Lindholmens slottsruin, Bengt Gabrielssons slott
15.30 Strö kyrka med Bengt Gabrielssons ( 1591) gravkapell
ev. Gösslunda kyrka
Övernattning: vandrarhemmet Falkängen i Hällekis
Middag: Hällekis säteri

Söndag 8 september Kinnekulle "i Arns fotspår"

Inte så mycket Oxenstierna-anknytning, men den medeltida stämningen är stark. Det pågår en Arn Magnusson-helg (Jan Guillous medeltida böcker) så vi deltar i vissa av dessa program.

09.30 Gudhem klosterruin (abbedissa och nunnor ur äldre Oxenstierna-släkten på 1300-talet)
11.00 Varnhem kloster - pilgrimsmässa
12.00 Fika i Klostergården, alt. Örtagårdsvisning / Arkitekturvisning
13.00 Varnhem kloster - Arn-guidning (bl.a. med Birger Jarls nyöppnade grav)
14.30 Husaby med Olof Skötkonungs dopkälla
15.30 Martorp (vår förfader Gabriel Gabrielsson, 1656-1719, bodde där)
16.00 Forshems kyrka - Arn-guidning


 
 

Oxenstierna-anknytningar till Västergötland

Ätten Oxenstierna har alltid ansetts härstamma från Småland, men åtminstone den äldre Oxenstierna-ätten hade mycket starka band till Västergötland.

De som var med på släktmötet i Småland, minns nog vem Lucia Mathiasdotter var. Med största sannolikhet blev hon i sitt första gifte med Abjörn (sparre) stammor till ätten Stenbock och i sitt andra gifte med Torsten Vigulfsson stammor till ätten Oxenstierna, hade sammanlagt minst 10 barn och dog minst 65 år gammal som nunna i Gudhems kloster mellan 1338 och 1341. Lucias ena syster Ingeborg var abbedissa i Gudhem mellan 1311 och 1344/47, hennes andra syster Holmborg var nunna där liksom systerdottern Ingeborg Torstensdotter.

En vågad hypotes är att göra Lucia Mathiasdotter till ättling (dottersondotter) till den domina Lucia som var död 1254 då hennes fem barn (Bengt, K(arl?), Ingegerd, Ragnild och ytterligare en syster) donerar gården Brynåsa, som ligger ca 1 km sydost om Gösslunda kyrka, till Gudhems kloster. Vittnena till donationen var inga mindre än kung Valdemar, hans föräldrar Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter samt Holmger Folkesson (förmodligen kusinson till Birger jarl), vilka alla tillhörde Folkunga-ätten (riktigare Bjälbo-ätten). Abbedissa i Gudhems kloster vid denna tid var Holmgers förmodade syster Katarina (d. 1276?).

Vittnena bör innebära att Lucias barn var släkt med "Bjälbo-ätten". Min hypotes är att Lucia var gift med Karl Bengtsson den döve (stupad 1220 i Estland), Sveriges jarl 1210-1220 och farbror till Birger jarl (Karl den döve var halvbror till Birger jarls far Magnus minnesköld, hans sigill såldes nyligen på auktion till Historiska muséet). Två barn till Karl den döve är kända: jarlen Ulf fasi (d. 1248) och Karl Karlsson, nämnd 1252. Dessutom var troligen lagmannen i Östergötland Magnus Bengtssons hustru Ragnhild (d. 1262) dotter till Karl den döve samt Ulf fasi gift med en syster till Holmger Folkesson (tänkbart är att denna syster var Katarina, hon omnämnes tidigast som abbedissa i Gudhem 1250).


Hypotetisk släkttavla för Lucia-barnen och äldre Oxenstierna-ätten


Karl den döves sigill (ca 1200)

Ingegerd eller den till namnet okända tredje systern KAN ha varit gift med Nils i Långserum och blivit mor till de tre syskonen Gjurd, Mathias och Ingrid av den äldre Oxenstierna-ätten. Denna hypotes är mycket osäker men stöds av namnskicken: Lucia, Ragnhild, Ingegerd-Ingrid-Ingeborg och Bengt-Bengta samt Mathias-döttrarnas relativa rikedom som tyder på en anknytning till det äldre högfrälset i Sverige. Noterbart är även att Karl Karlssons son Ulf Karlsson ägde gods i Vättak socken, mitt emellan Gudhem och Nydala kloster, vilket tyder på att Karl den döves ätt hade en anknytning till Västergötland som i övrigt ej är belagd.

Lucias ättlingar visar även de en stark anknytning till Västergötland. Lucias barn i det första giftet med Abjörn (sparre) nämns enbart i brev från Västergötland, och i många fall med gods i samma socknar som omnämns i deras moster Bengta Matthiasdotters testamente. Sonen Bengt Torstensson tycks ha varit bosatt utanför Skövde och är framför allt känd i brev utfärdade i Västergötland. Sonsonen Bengt Nilssons småländska jordinnehav, förutom fädernesgården Fallnafors, är okänt, medan ett antal brev finns bevarade där Bengt Nilsson och hans son Arvid Bengtsson genom gåvor, pantsättningar och försäljning frånhänder sig jord i Västergötland, allt synbarligen i syfte att koncentrera jordinnehavet till Mälarlandskapen.

Det torftiga källmaterialet ger inga antydningar om hur och när dessa gods har förvärvats, utan vi får nöja oss med att konstatera att den äldre Oxenstierna-ätten tidigt skaffat sig egendomar i det rikare grannlandskapet Västergötland. Det är ej alls uteslutet att den äldre Oxenstierna-ätten härstammade från Västergötland, och att syskonen Gjurd, Matthias och Ingrid ärvt gods i Småland från mödernet. De bevarade breven där syskonen nämns är så fåtaliga att denna möjlighet ej kan uteslutas. En tänkbar teori är att namnet Gjurd har kommit från mödernet, då det tycks vara mycket vanligt i de lågfrälse kretsarna kring Oxenstierna-ätterna i Småland under 1300-talet.

Efter 1300-talet har endast ett fåtal manliga Oxenstiernor varit bosatta i Västergötland:

KYRKA OCH SAMHÄLLE

Det källmaterial som står till vårt förfogande när det gäller äldre medeltid i Sverige är ganska begränsat, och därför gäller det att utnyttja allt som finns. Våra västgötska kyrkor från 1100-talet är mycket värdefulla för vår förståelse av dåtidens samhälle.

Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet uppfattade forskningen det så att medeltidskyrkorna byggdes av socknarnas fria bönder. I Sverige hade bönderna lyckats behålla sina uråldriga friheter gentemot adel och kungar. Länge pratade man om ett "ättesamhälle", och menade då att samhället inte helt dominerades av de stora jordägarna och deras krigare, utan att bönderna lokalt i mångt och mycket skötte sig själva. Forskarna antog att kyrkorna byggdes av socknarnas bondegemenskap som skänkte medel och själva deltog i byggandet av dem. De gravstenar som återfunnits från denna tid sågs som monument över dåtidens bönder och sockenpräster. Ovanför denna grupp av ättebönder fanns ett tunt skikt av adelsmän och högre präster som uppfattades som initiativtagare till de större kyrkorna.

I dag har forskningen slagit in på nya spännande vägar om det svenska medeltidssamhället, nya hypoteser formuleras som ger upphov till många reflektioner över vårt eget västgötska källmaterial. Tänk om det är så att vårt äldremedeltida samhälle faktiskt i mångt och mycket liknade det kontinentala, och att stormännen i mycket större utsträckning än vi förut utgått ifrån dominerade samhällsbilden. Lokala stormän och hövdingar har dragit runt med sina krigarföljen och styrt och ställt. De kanske till och med har ägt viktiga delar av den odlade marken, och på olika sätt kontrollerat de jordbrukare som med sitt slit försåg dåtidens samhälle med livsförnödenheter. Forskarna diskuterar nu hur detta medeltida samhälle växte fram och hur Sverige blev Sverige. Många av de gamla tankarna om ett uråldrigt Svearike med Gamla Uppsala som "huvudstad", överges allt mer. Liksom tanken på att Sverige skapades genom att detta svearike redan på 500-talet erövrade Västergötland. Istället uppfattar flera forskare det så att olika regioner århundradena kring 1000 växte samman genom giftermål, intriger, religionsbyte, krig och förhandlingar bland dåtidens stormän. De försök som gjorts att placera hela den vikingatida och medeltida historien till Västergötland, och därigenom utpeka detta landskap som Sveriges vagga, har i stort sett avvisats. Men helt klart är att Västergötland tidigt varit ett viktigt landskap i den process som lett fram till Sveriges uppkomst.

Kristnandet och kyrkobyggandet

Det är i Västergötland vi kan se några av de äldsta spåren av kristnandet i Sverige. Det är här det äldsta biskopsdömet upprättas och det är här som några av våra tidigaste kyrkor byggs. Dagens forskning menar att kristnandet och kyrkobyggandet är en viktig del av riksbildningen d.v.s. Sveriges uppkomst. Genom kyrkans organisering skapades viktiga grundförutsättningar för skapandet av en administration. För dåtidens stormän har det varit viktigt med goda kontakter med kyrkan. I kyrkobyggnaderna kunde hövdingarna manifestera sin egen makt, de kunde få sina gravar inne i kyrkan och på olika andra sätt framträdde deras prestige och inflytande genom stöd till kyrkan. Detta gällde såväl kungarna som regionala och lokala stormän. De lokala stormännen kanske ägde större delen av byarnas jord och dominerade i mångt och mycket lokalsamhällena. Då var det naturligt att också låta bygga kyrkan, tillkalla prästen och i början kanske även få del av kyrkans inkomster. När kristendomen längre fram under medeltiden blev en integrerad del av samhället kom byarnas kyrkor att bli en självklar del av byarnas liv. Vidmakthållandet av byggnader och prästernas uppehälle kom att bli böndernas gemensamma angelägenhet. Men ursprungligen var det alltså så att det var de lokala stormännen som tog initiativ till kristnandet och kyrkbyggandet i byarna. Detta skulle i så fall betyda att vi ute i kyrkorna har spår av det skikt av stormän som kom att dominera hela det medeltida samhället, d.v.s. de jordägande adelsmännen. Vad betyder detta i så fall för vår tolkning av kyrkorna och deras inventarier och utsmyckning?

Vi kanske måste sluta upp med att se 1100-talets kyrkor som resultatet av bygemenskapens fromma ansträngningar och försakelser. Istället får vi tänka oss de vackra och mycket välbyggda kvaderstenskyrkorna i Västergötland som skapelser av hitkallade europeiska experter. De västgötska stormännen har haft tillräckliga ekonomiska medel för att locka hit dessa från kontinenten redan i början av 1100-talet, då kyrkor som de i Marum, Fåglum, Götene och Forshem byggts. På en del av kyrkorna byggdes tidigt torn som har tolkats som prestigesymboler med klar anknytning till stormännens maktambitioner. Exempel på tidiga romanska torn har vi bland annat i Husaby och Gösslunda. Sedan har vi de olika utsmyckningsdetaljerna på kyrkorna, som olika typer av tympanon (=halvmåneformat överstycke till kyrkporten), fönsteromfattningar, pelare m.m. En hel del av dessa utsmyckningar har helt klart utförts av mycket skickliga hantverkare. Samma sak gäller de romanska målningar som funnits på kyrkornas väggar och tak. Tyvärr är dessa målningar i dag så svårt skadade att nästan ingenting återstår. Men de fåtaliga rester som fortfarande finns kvar tyder på att mycket avancerade konstnärer engagerats. Ett av de vackraste exemplen på detta är Eriksbergs gamla kyrkas målningar där det måste ha varit en dåtidens Michelangelo som dragit upp huvudlinjerna. Dessutom finns de för Västergötland typiska romanska gravmonumenten, stora kistor och liggande kantlisthällar med stavkorsutsmyckning och palmettmotiv. De senare benämns ofta liljestenar och Forshems kyrka har inte mindre än 12 stycken av denna typ av gravstenar.

LÄCKÖ

Skarastiftets biskop Brynolf Algotsson (d 1317) anges som Läckös grundare 1298. Platsen ligger strategiskt med fri utsikt över Vänern, är en naturlig anhalt på pilgrimsvägen norrut till Nidaros samt

har en artesisk källa.

Läckö förvaltas av Skarabiskoparna fram till att den drogs in till kronan 1527. En våldsam brand härjar borgen 1478.

Gustav Vasa tillbringade en del tid på Läckö, särskilt under perioden 1532-35. Att slottet vid denna period inte var i fullgott skick kan man sluta sig till av följande citat från ett av Gustav Vasas brev :

"At thet står så gott som vpå fallende foott. så huar theth icke snarligen bekommer boott är til befructendis, ath thet faller en stoor hoop nid vtaff,..." ( 4 april 1541).

Gustav II Adolfs stormaktsträvanden på den europeiska scenen understöddes av Jakop de la Gardie som var en av de mest framgångsrika av Sveriges militära befälhavare. Som belöning för sina tjänster, utnämndes Jakop de la Gardie till greve år 1615. Hans grevskap blev Läckö. Det var under hans förvaltning som Läckö började anta det utseende som vi känner igen. Bortsett från upprustning och "modernisering" utökades slottet med nya våningsplan. 1652 avled Jakop de la Gardie och Läckö slott övergick till Magnus Gabriel De la Gardie, drottning Kristinas gunstling. Magnus Gabriel:s syster var den kända Maria Sofia De la Gardie (1627-1694) som gifte sig med Gustaf Gabrielsson Oxenstierna (1613-1648). Efter hans tidiga död blev hon ägare till bl.a. Tyresö slott och dessutom som änka myndig. Kvinnor var annars alltid ställda under förmyndare, som ogifta och som gifta. Hon är känd som Sveriges första kvinna med industriella ambitioner, bl.a. startade hon Höganäs tegelbruk.

Magnus Gabriel de la Gardie fortsatte sin fars byggnadsverksamhet på Läckö och förvandlade borgen till en representativ barockbostad, värdig en av Sveriges mäktigaste män. Hans målsättning verkar ha varit, dels att "regularisera" slottet och dels att framhäva dess ålderdomliga prägel, intresset för "fornminnen" var starkt under denna tid. Bortsett från genomgripande förändringar av landskapet runt Läckö innebär Magnus Gabriel de la Gardie´s verksamhet att slottet utvidgas med ett kapell krönt av en mäktig tornspira, anläggandet av en fjärde våning, samt förborgens totala förändring med nya trevånings flygelbyggnader och två nya torn.

I samband med Karl XI:s "reduktion" och "förmyndarräfst" som drabbade Magnus Gabriel de la Gardie synnerligen hårt indras Läckö slott till kronan år 1681.

Läckö förvaltades sedan dess av kronan och dess arrendatorer. Antagligen bodde Hedvig Vilhelmina Oxenstierna af Korsholm och Wasa (1682-1758), brorsdotter till Gabriel Gabrielsson till Martorp, på Läckö, eftersom hon var gift med Carl Gustaf Dücker (1663-1732) som var arrendator 1719-1732.

1800-talet brukar betecknas som "Läckö´s Törnrosa period". Slottet fick stå och förfalla medan arrendatorer nyttjade Kungsgården, det jordbruk som sedan gammalt hört till slottet.

Slottet fick t.o.m. uppleva en namnändring. År 1810 fick Carl Johan Adlercreutz Läckö som tack för sina tjänster, varvid namnet ändrades till Sikajocki till minne av hans seger vid denna plats i 1808-9 års krig i Finland.

Namnändringen slog aldrig igenom, men Lantmäteriverkets kartor över Läckö och Kungsgården sorteras fortfarande under det namnet.

LINDHOLMENS SLOTTSRUIN

Av det som en gång var en praktbyggnad finns idag bara en större ruin kvar. Lindholmens slott har tillhört Ture Jönsson Tre Rosor, Bengt Gabrielsson Oxenstierna ( 1591), Karl XI:s kanslipresident Bengt Oxenstierna, Claes Ekeblad m fl. Carl von Linné berättar om en ovanligt elegant badstuga på holmen norr om slottet där parken låg.

Slottet brann ner 1792 och numera är det bara den vackra naturparken, slottsruinen och flyglarna som minner om den ståtliga slottsanläggningen. Ursprungligen var det en renässansborg från 1580-talet som återuppfördes i barock stil efter en brand på 1600-talet. Flyglarna från 1720-talet, byggda i gråputsat tegel, har inrymt bostad, kök och stall.

Arkitekt bakom den forna stora barockträdgården var Johan Hårleman på 1600-talet. Till gårdsmiljön hör även en stor loge av sten ett stycke från slottsholmen.

STRÖ

Strö kyrka med långhus och rakt avslutat kor är huvudsakligen från 1100-talet. Den är, liksom de flesta Kållandskyrkorna, uppförd i etapper. Stenrelieferna med motiven Nattvarden, en allegori över jorden samt Sankt Mikaels själavägning, är från en av de äldsta etapperna. Det Oxenstiernska gravkoret är framförallt Bengt Gabrielssons ( 1591) gravkapell. Den Ekebladska släktgraven finns i långhusets nordvästra hörn.

Kormålningarna, som togs fram vid en restaurering på 1920-talet, anses vara utförda av Vadstenamålaren Nils Håkansson vid mitten av 1400-talet. De föreställer Maria och Jesusbarnet, Johannes Döparen, den helige Stefanus och apostlarna. I korvalvet finns en ovanlig symbol av treenigheten avbildad. Den omges av medaljonger med Marie kröning och apostlagestalter.

GÖSSLUNDA

Gösslunda kyrkas kor är byggd av huggen sandsten under 1100-talet. Senare under 1100-talet byggdes långhus och torn. Valven från 1400-talet är nu ersatta av tunnvalv. Omkring 1670 beskrevs de nu försvunna målningarna utförda av Vadstena-skolan. Koret byggdes ut vid 1800-talets mitt.

Under tidigt 1100-tal ristades Kentauren med svärdet; samtida är både dopfunten och gravmonumentet med korsgavlar som ligger 1.5 m N om tornet och har lockhäll med ringkors.

En runsten hittades år 1913 inmurad i innerväggen i Gösslunda kyrka.

Runtext: * uifir * risþi * stin * þai * iftiR * uisiti * buta

På modern svenska: Vifrid reste denna sten efter Visäte, (sin) man.

Rackeby kyrka ligger några kilometer åt nordväst. Gudhems kloster låg vid Rackeby Storgård, just norr om kyrkan, cirka 1340-1360. Mer om detta, se nedan under Gudhems kloster.


Gösslunda kyrka


Runstenen                                    Liljesten

LILJESTENAR

Dateringen av Liljestenarna är sedan länge en omtvistad fråga.

"De lärdes" tidsspann sträcker sig från 900 - 1300-tal, alla med olika argument. Troligast kommer liljestenarna från en tid innan den stora brytningen mellan den grekisk-ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan år 1054, och att de tillhört den tidiga kristendom, som Adam av Bremen av propagandaskäl kallade hedendom - för Adam var ju all annan kristendom än hans romersk-katolska tro "en hedendom".

På Kinnekulle och kring Gudhem förekommer liljestenar i stort antal med många variationer.

Kasserade liljestenar som byggmaterial

Att de gamla "hedniska" stenarna används som byggnadsmaterial i kyrkor, som byggs på tidigt 1100-tal, rimmar illa med att de skulle skulle komma från 1100-tal eller senare. I Forshems kyrka (uppförd i början av 1100-talet) har använts kasserade (?) liljestenar. Många kristna runstenar är sönderslagna och inmurade i de äldsta stenkyrkorna. Flera kantliststenar är på samma sätt sekundärt inmurade i andra stenkyrkor. Exempel är Falköpings, Gösslunda, Rackeby och Lindärva kyrka.

HÄLLEKIS SÄTERI

där vi skall äta middag har en liten Oxenstierna-anknytning. Göran Knutsson Posse (1556-1616) var gift med Elisabeth Gabrielsdotter Oxenstierna (c 1555-1594). De byggde ett nytt hus 1595-1597, som brann ner 1698. Sten finns kvar inmurad över mittdörren i stallet med deras vapen och i initialer. Nuvarande hus är byggt ca 1710.

FORSHEMS KYRKA

På kyrkväggarna på Forshems kyrka finns en rad stenreliefer i romansk stil. Forshems kyrka är den svenska kyrka som har flest stenskulpturer i dåvarande Sverige, förutom Gotland. Utsmyckningen är utförd med ganska grova former och linjer och liknar en hel del andra romanska stenarbeten från Västergötland. Forshemsmästaren har en uttrycksfull stil som delvis avviker från de mer klassiskt utformade romanska stenarbeten som här och var återfinns i Västergötland, som t.ex. tympanet på Skälvums västportal eller det fantastiska gravmonumentet i Hällstad. Från den romanska domkyrkan i Skara är tre stenreliefer bevarade som i stil och teknik liknar relieferna i Forshem. De liljestenar som hittats kan vara gravmonument över medlemmar från de stormän som stått för kostnaderna och låtit ditkallade stenhantverkare bygga och utsmycka kyrkobyggnaderna. I Västergötland byggdes oerhört många kyrkor på 1100-talet och troligtvis gick det prestige i det hela, stormännen försökte överglänsa varandra i skrytbyggen och därigenom visa upp för andra vilken makt och rikedom de hade. Naturligtvis gav också kyrkobyggandet ökat inflytande i samhället genom att kyrkoherrarna kunde tillsätta präster, ta in kyrkliga avgifter och över huvud taget öka sitt inflytande över sockeninnevånarnas liv.

Relieferna

Det finns sammanlagt sex stenskulpturer på Forshems kyrka, ett tympanon över västingången, två plattor ovanför nordsidans ingång, en stenplatta som förvaras inne i kyrkan och ett tympanon och en "fönsteromfattning" som finns ovanför sydportalen. Kyrkan har alltså troligen haft minst två ursprungliga ingångar. Eftersom det var mycket ovanligt med västportaler bland sockenkyrkorna under romansk tid får man tänka sig att Forshems kyrka haft minst en nordportal och en sydportal. Den nuvarande västportalen skapades först 1865 genom att ett hål revs upp i tornets västvägg. Inom forskningen har man diskuterat varför en del kyrkor haft nord- och sydportaler. En äldre uppfattning gjorde gällande att nordingågnen var en kvinnoport och att sydingången var till för männen. I dag diskuterar man emellertid om inte de olika portarna snarare hade att göra med de processioner som förekom under medeltiden. Ju större kyrkorna var och ju fler ingångar de hade, desto flera och pampigare ritualer i samband med gudstjänst och mässor kunde man utföra. Denna tolkning styrks också av de reliefer som i dag återfinns på kyrkans nordsida, som tyder på att särskilt rika och avancerade processioner och kyrkospel kan ha utförts här.

I dag när vi betraktar forshemsrelieferna tycker vi kanske att de ser ganska klumpiga och otydliga ut. Men vi måste vara medvetna om att tidens tand gått hårt åt dem, dels har de tagits ned och flyttats runt en hel del och dels har det moderna industrisamhällets miljöförstöring påverkat dem. Äldre fotografier och teckningar visar att bilderna framträtt tydligare förut. Men vi får inte heller glömma att de romanska skulpturerna och relieferna ursprungligen troligtvis varit bemålade. Genom konturteckningar och färger kan dessa skulpturer ha varit betydligt tydligare och säkerligen mycket färgglada. Både vikingatidens och medeltidens människor tyckte om vackra och klara färger.

Västportalens tympanon

Ovanför den västra ingången sitter en halvcirkelformad sten, ett s.k. tympanon, som har suttit ovanför någon av de ursprungliga portar som den romanska 1100-talskyrkan haft. På stenen syns tre personer, en kyrkobyggnad och ett hästliknande djur. En tolkning av innehållet är:

Vad vi ser är en idealiserad framställning av hur man uppfattade byggandet av en kyrka under 1100-talet. I centrum står Kristus, frontalt framställd med seende ögon och krona, och han är klädd i åtsittande tröja och kjortel. Med höger hand välsignar han en kyrkobyggnad samtidigt som han med vänster hand överräcker eller tar emot en nattvardskalk Genom kronan, den seende blicken och den välsignande högra handen har gestalten vissa likheter med "Majestas Domini", den uppståndne segrande gudakonungen som är en så vanlig bild inom den romanska konsten.

Till vänster om Kristus ses en stenhuggare som sitter på en liten pall och med en pikhacka hugger han till en sådan kvadersten som de flesta västgötska romanska kyrkor byggts av, så även den i Forshem. Stenhuggaren är framställd på ett kraftfullt sätt och har skägg, toppig huva, tröja och kjortel. Kan det vara så att vi här står framför en mycket självmedveten stenhuggares och byggmästares framställning av sig själv? Är det denne person som lett byggandet av kyrkan i Forshem? Jan Svanberg tror detta och har t.o.m. förslagsvis gett honom namnet mäster "Gauti", eftersom Svanberg menar att denne mästare utfört ett liknande arbete i Göl i Danmark, och där signerat sin konst. Det må vara hur det vill med detta, men det är ingen dålig kyrka Forshemsmästaren har under sin pikhacka på tympanet. Det har spekulerats i att det skulle vara frågan om en avbildning av den ursprungliga kyrkan i Forshem, men detta verkar orimligt eftersom det är en mycket storartad kyrka som här avses. Andra har menat att det är en bild av Skaras domkyrka och att stenhuggaren som utfört arbetet i Forshem också arbetat på domen i Skara. Detta är på intet sätt en orimlig tanke.

Vad är det då för typ av kyrka som syns på vår relief? Jo det är en stor basilikal kyrka med västtorn, en kyrkotyp som på kontinenten förekommer i de stora städerna och vid biskopsorter. Här i Sverige kan vi tänka oss att det funnits sådana romanska kyrkor i t.ex. Skara och Lund. Med en basilika menas en treskeppig kyrka med absid, och dess utformningen har sitt ursprung i ett antal klassiska kyrkor i Rom från äldsta kristen tid. Alla kyrkor på denna tid var placerade i öst- västlig riktning med kor och absid riktade öster ut, varifrån den uppståndne Kristus skulle visa sig på Domens dag. Absiden, d.v.s. den halvrunda utbyggnaden längst öster ut är på vår relief stor och tydlig, och följs av ett mäktigt kor i två våningar. Även långhuset har varit i två våningar, med fönster på två nivåer. Rimligtvis har långhus och kor, i enlighet med basilikornas byggnadsplan, varit treskeppiga. Längst i väster reser sig ett mycket stort torn med spetsigt tak och ljudgluggar strax nedanför taket.

Till vänster om Kristus stiger en herreman av sin häst och hållande i tyglarna till sin sadlade häst skyndar han fram till gudakonungen. Kanske är detta den donator som bekostat kyrkan och tillkallat byggmästaren. Genom överräckandet av kalken framställs här stormannen som kyrkans grundare. Att han kommit ridande är tydligen betydelsefullt, annars skulle knappast hästen finnas med på reliefen. Två saker kan utläsas ur avbildningen av den sadlade hästen; För det första är hästar och ryttare viktiga symboler för dåtidens krigiska överklass och för det andra kan det vara så att donatorn vid själva invigningen av kyrkan faktiskt kommit ridande från sin gård. Kanske kom han från borgen i Aranäs. En speciell sak med mannen som klivit av hästen är att han skyndar så snabbt att han tycks trampa på en av Kristus fötter. Att det inte är ett misstag från konstnärens sida syns tydligt eftersom han tvingats framställa det utsträckta benet på ett ganska onaturligt sätt för att få det att nå ända fram till Kristus. Det hade varit enklare att avbilda benet och foten rakt under herremannens kjortel. Men nu är så inte fallet, den framsträckta foten bör rimligtvis betyda något. Jan Svanberg formulerar det på ett nästan poetiskt sätt genom att tala om donatorn som kyrkans "tillskyndare". Donatorns viljeyttring för att få tillstånd kyrkobyggandet framställs alltså med hjälp av en gest; hans iver gör att han vidrör Kristus.

HUSABY

Husabytrakten har mycket gamla anor och kallades ursprungligen för Väbo härad. Ortnamn med vä-, ve-, vi- visar att det funnits en hednisk kultplats. Arkeologiska utgrävningar under slutet av 1990-talet visar att här funnits bosättningar för åtminstone 4000 år sedan. Platsen för biskopsborgen var sannolikt ett maktcentrum redan i förkristen tid. Själva ortnamnet Husaby har varit lite omstritt. Har det samma betydelse som liknande, men yngre namn i Mälardalen ? Dessa senare markerar nämligen att det på platsen funnits en kungsgård. Vid de senaste utgrävningarna fann man nära biskopsborgen ett mycket gammalt lergolv som tillhört en större gård.

Enligt förre länsantikvarien S O Hallbäck är kyrkan från 1138. Tornet är emellertid äldre och byggt med äldre teknik än långhuset. Tornet kan ha tillhör en äldre kyrka eller ha varit ett rent försvars- och bevakningstorn eller bådadera. Härifrån har man utsikt över hamnarna i Hällekis och i Blomberg. Den första kyrkan var som så många andra tidiga kyrkor i Västergötland en stavkyrka av ek. En stock finns bevarad. Gum, som ligger i trakten, har ägts av kung Sverker. Han ägde också Lurö som han skänkte till munkar, som sedan flyttade till Lugnås och sen till Varnhem. Torgil Knutssons änka har ägt Gum. Torkil själv har ägt Aranäs och enligt Olaus Magnus historiska krönika har Olof Skötkonung gjort detsamma. Man tror också att Olof Skötkonung hade stora ägor i Husaby, som han skänkte kyrkan i samband med sitt dop. Husabykyrkan var sedan domkyrka innan Skara blev det under 1100-talet.

MARTORP

F.d. gård mittemellan Husaby och Västerplana kyrkor. Martorp omnämnes första gången 1433 ("Maretorpe") och sedan ytterligare cirka 20 gånger under 1400-talet, var tydligen en viktig gård under denna tid. Ägdes under 1600-talet av Bo Oxehufvud och senare av hans kusin Harald Stake, som även ägde Hönsäter. Gabriel Gabrielsson Oxenstierna (1656-1719) gifte sig 1682 med Magdalena Catharina Stake (d.1722) och de bodde sedan på Martorp till 1714, då Martorp såldes till assessorn Jacob Clerck. Gabriel och Magdalena:s son Göran (1699-1788) föddes förmodligen på Martorp. Deras sonsöner var skalden Johan Gabriel och hans bror vår förfader Axel Gabriel.

Inga synliga rester finns kvar av sätesgården, men det lär finnas ansenliga källarvalv. Ett stenfragment av Possevapnet har hittats. En dopfunt har hittats på ett torp i närheten, så eventuellt kan en kyrka ha legat vid Martorp. Några kilometer österut ligger det natursköna Martorpsfallet. Ruiner där har eventuellt varit en kvarn, ovanför fallet har en väderkvarn legat.

VARNHEM

År 1150 slog sig en grupp cisterciensermunkar ner på Billingens västsluttning, vid en plats vars gods skänktes till munkarna av en högättad kvinna vid namn Sigrid.. Ett idealiskt läge där man kunde få både kalksten, sandsten, timmer, rent vatten och vattenkraft från berget och fisk från de närliggande sjöarna.

Varnhems kloster var det medeltida Sveriges största munkkloster och en av Västsveriges kulturellt, ekonomiskt, socialt och politiskt mest betydelsefulla institutioner under den katolska tiden. Klostret upplöses på 1530-talet bl.a. beroende på att deras 262 gårdar togs ifrån dem men även eftersom den danska armén plundrade klostret.

Varnhems klosterkyrka är, som medeltidsbyggnad och cistencienserkyrka, ett av de få internationellt uppmärksammade svenska byggnadsverken. Den är gravkyrka för tre medeltidskungar, en drottning , en hertiginna och en hertig, för diverse riksråd samt ett otal riddare och ädla damer.

I kyrkan har flera kända personer sin sista viloplats bl.a. Erik Eriksson ("Erik läspe och halte"), Erik Knutsson och hans hustru Rikissa, Knut Eriksson, Inge den äldre och Birger Jarls nyöppnade grav.
 
 

GUDHEM

Gudhem - ett mer passande namn på ett kloster får man nog leta efter, det var ett nunnekloster i Västra Götaland som var tillägnat Jungfru Maria. Det låg på en höjd med vackra omgivningar och fin utsikt över Hornborgssjön och Billingen.

Klostret grundades i mitten av 1100-talet, det var kung Karl Sverkersson (1161-1167) som var initiativtagare och han donerade Gudhems kungsgård för en etablering av ett nytt nunnekloster.

Nunnorna i Gudhem och i Varnhem tillhörde cistercienserorden som grundades 1098 då vissa ansåg att det förekom en allt för stor vällevnad i de dåvarande klostren.

Cistercienserna levde ett enkelt liv och ville återgå till de stränga benediktinreglerna i klostren, och redan vid slutet av 1100-talet så hade man grundat omkring 500 kloster. Orden kom till Sverige 1143, det var munkar från Clairvaux som med stöd från den Sverkerska ätten grundade Alvastra kloster. Ett dotterkloster till Alvastra uppfördes 1150 i Varnhem, detta fick stöd av den rivaliserande Erikska ätten.

Klostrets storhetstid var under 1200-talet, kung Erik Eriksson (Läspe och Halte) gynnade Gudhem, när han avled donerade hans drottning Katarina både gods och guld till klostret, detta möjliggjorde uppförandet av en klosterkyrka och en klosteranläggning som vi i dag kan se ruinerna efter.

Drottningen tillbringade sina sista år i Gudhems kloster, hon blev begravd inne i klostret i en meterhög murad kista på vilken en avbild av drottningen är placerad, den är det medeltida Sveriges största och förnämsta gravskulptur.

De kungliga donationerna fortsatte under nästa århundrade. 1308 skänkte hertigarna Erik och Valdemar Aranäs, 25 km NO om Lidköping, till Gudhems kloster, under förutsättning att nunnorna flyttade dit, vilket dock inte skedde. 1334 skänkte kung Magnus Eriksson Rackeby, 10 km NV om Lidköping, till Gudhems kloster. Klostret flyttades dit några år senare. Huvudanledningen var att minska belastningen på klostret från alla pilgrimsbesökare. Flera gåvor följde, bl.a. Aranäs. Det finns fog för Michael Nordbergs åsikt att kung Magnus betraktade Rackeby-Aranäs klostret som sitt eget. Klostret tycks ha flyttats tillbaka till Gudhem redan efter något årtionde.

Även Magnus Erikssson och unionsdrottningen Margareta skänkte stora jordegendomar. Drottningen önskade i gengäld få ett Mariaaltare uppfört i klosterkyrkan, där mässor skulle läsas för henne och hennes närmaste.

År 1527 uppmärksammades Gudhems kloster av Gustav Vasa på ett ödesdigert sätt. Vid riksdagen i Västerås skaffade han sig förfoganderätt över all kyrklig egendom. Två år senare drabbades klostret av ännu en olycka - en förhärjande brand och klostret övergavs strax därefter.

Ruinen växte över under århundradenas lopp, och inte förrän 1928 började man att gräva ut klosterruinen. Under de senaste åren har en restaurering verkställts, och man får nu en god uppfattning och inblick i hur nunnorna levde och bodde i Gudhems kloster.

Abbedissa och nunnor i Gudhems kloster ur Oxenstierna-släkten:

Ingeborg Mathiasdotter abbedissa, nämnd 1311-1344 (klostret flyttades till Rackeby ca 1338)

Holmborg Mathiasdotter nunna, nämnd 1338

Lucia Mathiasdotter nunna, nämnd 1338, död före 1341

Ingeborg Torstensdotter nunna, nämnd 1320 och 1338